Dagens undran är om det verkligen är roligare med två än en...lättare i vardagen-jobbar man sent kan man få komma hem till lagad mat...visserligen mot motprestationen att du får ta disken, men ändå...kan ju vara skönt-lr när det kliar sådär på ryggen-precis där du inte når-skönt...lr när du glömt köpa mjölk å kan få någon att springa iväg medans du kollar färdigt på filmen i soffan..nice...fryser du -bra att någon som kan värma dig...en annans plånbok att tömma när din börjar sina...man blir bjuden på dessa fantastiska parmiddagarna.. man är inte längre själv utan med lr ett bihang...man får en kram och ett godnatt...
Men ibland verkar det vara att det faktiskt hämmar dig-någon du alltid måste fråga om "lov" om du får...någon som väntar hemma så du alltid måste rusa...man kan inte bestämma själv var skåpet ska stå utan att man måste diskutera...Jag tror naturligtvis inte det är avsikten när man lever i ett förhållande-men de flesta tycks förvandlas in till det...man förvandlas in i tvåsamheten att man glömmer självständigheten...
Är förhållanden till för dom som inte klarar av att vara själva?
Det är den stora frågan? Och samtidigt tänker jag så här- Blir man någonsin nöjd? Sådär nöjd som dom ser ut på kärleksdravellfilmerna där dom liksom bara ler. Sådär nöjd så man känner i hela kroppen, i hela hjärtat att shit pommes frites så underbart ALLT är!? Hm, jaja en dag så får vi kanske svar.. När prinsen kommer ridandes på en vit häst med ett knippe rosor och sjunger sin småsliskiga kärleksballad. Hm, ja då kanske vi vet.. Tills dess, time will tell..
SvaraRadera